Veganismens historia

En vanlig missuppfattning är att veganism och vegetarianism är moderna påfund, men i själva verket har köttfria kostvanor existerat världen över i tusentals år. Till exempel uppstod det glutenbaserade köttsubstitutet seitan i det buddhistiska Kina redan omkring år 400 e.Kr. Även sojaprodukten tofu, som i dag finns i nästan alla matbutiker, kan spåras tillbaka till det förhistoriska Kina för närmare 2000 år sedan. I denna artikel används ”vegetarism” som ett samlingsbegrepp för alla köttfria dieter. När texten specifikt talar om veganism eller liknande kostformer anges det uttryckligen.

Jägarsamhällen

När man föreställer sig våra förfäder, urmänniskan, tänker många felaktigt på grottmänniskor med stora köttklubbor i händerna. Dessa grottmänniskor, som i vetenskapliga termer kallas för neandertalare eller paleolitiska människor, levde i små jägarsamhällen för hundratusentals år sedan och livnärde sig till största delen på växtbaserad föda. I dessa grupper hade män och kvinnor olika roller: männen var jägare som riskerade sina liv för att fånga kött till stammen, medan kvinnorna samlade växter och annan föda. Trots männens ansträngningar misslyckades ofta jakten. Det var snarare kvinnornas insamling av växter som utgjorde den största delen av födan. Denna uppdelning bidrog också till föreställningen att kött symboliserar maskulinitet, medan växtbaserad kost förknippas med femininitet. Stammarna försörjde sig främst på bär, nötter, örter, rötter, frukt, grönsaker, fisk, skaldjur samt kött vid de tillfällen då jakten lyckades. Jägarsamhällets struktur förändrades under den neolitiska revolutionen för 5000–9000 år sedan när jordbrukssamhället utvecklades (Gålmark 2005: 20). Människan började tämja djur, både som arbetskraft och som en källa till föda.

Även om jägare och samlare inte var fulländade vegetarianer, visar deras levnadssätt att människor har ätit växtbaserat under en mycket lång tid. Idag är köttätande en självklarhet för många, men eftersom köttillgången var begränsad innan välfärdssamhällets tid kunde frågor om etisk vegetarianism eller veganism framstå som lyxiga ur ett västerländskt perspektiv. Dock är detta perspektiv begränsat: i många kulturer, inklusive bland ursprungsbefolkningar, har man djup respekt för djur och en världsbild där djur ses som besläktade med människor varit centrala. Sådana kosmologier har gett upphov till begränsat eller inget utnyttjande av djur, inte på grund av överflöd eller tid, utan på grund av etik, andlighet och en annan förståelse av människans plats i världen.

Filosoferna

De äldsta skriftliga källorna om vegetarianism i Europa härstammar från anhängare av orficismen under 500-talet f.Kr. Denna mystiska grekiska religionsform förbjöd både djuroffer och all konsumtion av animalisk föda (Leitzmann 2014). Den etiska vegetarianismens fader och filosofen Pythagoras utvecklade samtidigt sina tankar om återfödelse (Leitzmann 2014). Han och hans anhängare trodde att själen kunde födas på nytt i olika levande varelser, inklusive djur, och att konsumtion av djur därför var likvärdigt med att äta en själ som en gång varit människa eller annan varelse. Förutom sin berömda sats om rätvinkliga trianglar grundade han dessutom ett samfund av människor som avstod från att äta kött. Motiven för en vegetarisk kost har förändrats mycket lite under de senaste 2 500 åren. Forngrekerna som förespråkade vegetarianism menade att djur är tänkande varelser som är besläktade med människan, och att människan därför har ett moraliskt ansvar gentemot djuren och att dödandet av dem är en orättfärdig handling. Det pythagoreiska köttförbudet fick ett uppsving under 200- och 300-talen e.Kr., när hedniska filosofer sökte själens rening inför livet efter döden. Intresset levde kvar åtminstone fram till början av 1800-talet, då europeiska vegetarianer fortfarande kallades ”pythagoréer” (Shapin 2007). Däremot var Pythagoras långt ifrån ensam i sina ideologier. Porfyrios skrev ett omfattande verk om vegetarianism i On Abstinence from Eating Animals. Även antika grekiska filosofer som Epikuros och Plutarchos liksom romarrikets Seneca förespråkade ett köttfritt levnadssätt.

Religion och betydelsen av ahimsā

Vegetarianismens idéhistoria har spårats via Pythagoras till Indien, Mesopotamien och Egypten (Stuart 1995). I äldre texter förknippas vegetariska idéer huvudsakligen med religionsutövande eller reningsritualer. Många tros­föreställningar har tabun mot vissa typer av födoämnen, vilket ledde till att många religiösa och andliga vägledare var vegetarianer eller veganer.

Hinduism, buddhism, taoism, jainism samt rörelser som Hare Krishna och Rastafaris Ital-kost (betonar ätandet av obehandlad, växtbaserad mat) förespråkar helt eller delvis en vegetarisk kost (Wright 2015). Inom hinduismen fick vegetarianismen sitt starkaste avtryck genom Krishna-kulten, där vördnaden för den heliga kon blev central (Davidson 2003: 115). Hinduism och buddhism delar båda den etiska läran om ahimsā, vilket grundar sig på övertygelsen att våld mot levande varelser är fel och får negativa konsekvenser för karmans kretslopp. Jainismen delar också denna föreställning men tar den ett steg längre. I denna religion betraktas hela universum som levande, vilket innebär att man bör undvika våld mot alla levande varelser (Davidson 2003: 117). De äldsta spåren av ahimsā-doktrinen kan härledas till Induskulturen omkring 2600 f.Kr. Tack vare att vegetarianism har uppmuntrats inom dessa religioner finns det idag miljontals vegetarianer i stora länder som Indien och Kina.

Islam och judendomen har tydliga regler för vilken typ av kött som är tillåtet att äta. För muslimer kallas detta kött halal och för judar kosher, vilket innebär att köttet måste komma från ”rena” djur som har slaktats enligt specifika bestämmelser. Många kosher-regler innebär också att man inte får blanda kött och mjölk i samma rätt, vilket resulterar i att många rätter i den judiska matkulturen i praktiken är veganska eller vegetariska. Dessa strikta och omfattande kostregler skiljer sig markant från den protestantiska traditionen, där sådana regler inte finns. Trots dessa restriktioner är varken islam eller judendomen i sig vegetariska religioner, men båda betonar att djuren ska avlivas utan onödigt lidande. Den kristna traditionen har sina rötter i judendomen men har generellt sett en mindre reglerad kostpraxis och är inte asketisk i samma utsträckning som buddhismen eller hinduismen. Trots detta finns bland annat det kristna samfundet Sjundedags­adventisterna, som rekommenderar vegetarism och där nästan hälften av medlemmarna helt avstår från kött (Davidson 2003: 127).

Upplysningstiden fram till modern tid

När kristendomen tog avstånd från gnostiska asketer minskade intresset för vegetarianism, även om klostren fortfarande undvek kött under fastan. Trots att vegetarianismtraditionen i stort sett försvann under medeltiden i Europa, återuppstod den under renässansen och upplysningstiden. Humanister som Jean-Jacques Rousseau och Leonardo da Vinci praktiserade växtbaserad kost. Da Vinci var övertygad om att ”tiden kommer då vi fördömer att äta djur, precis som vi i dag fördömer att äta vår egen art, att äta människor” (Leitzmann 2014).

Under 1700-talet började vegetarianismen i större utsträckning kopplas till djurens rättigheter. Läkaren George Cheyne, som tidigt förespråkade för vegetarisk kost av både hälsomässiga och etiska skäl, hävdade att vanan att döda djur och äta kött gjorde människor känslokalla. Antalet vegetarianer under upplysningstiden var oerhört stort och vegetarianismen blev en ledande idé under 1700- och 1800-talen (Shapin 2007). Berömda författare som Leo Tolstoy, Mary Shelley samt Franz Kafka var också djurrättsförespråkare och vegetarianer. Kafka, som blev vegetarian av både etiska och hälsomässiga skäl, lär ha sagt framför ett akvarium: ”Nu kan jag titta på er med frid; jag äter er inte längre” (Djurens rätt).

Det ökade medlidandet med djur under 1800‑talet har tidigare ofta tillskrivits urbaniseringen, när människor flyttade från landsbygden till städerna och förlorade direktkontakt med djurhållning och slakt. Men en mer nyanserad bild kommer fram i forskning som Taija Kaarlenkaski gjort inom historien av djurhållning i Norden. Hon visar att det ofta var överklass och kulturelit som drev djurskyddsfrågor, samtidigt som dessa grupper konsumerade mest kött (Kaarlenkaski 2019). Mycket av den dominerande historiska berättelsen om djurvänlighet speglar deras perspektiv, och bönder och allmoge har ibland framställts som mindre empatiska, en förenkling som döljer det känsloband som fanns, särskilt mellan kvinnor och djur. Kaarlenkaski betonar att kvinnor som skötte kor ofta utvecklade djupa känslomässiga relationer till djuren. Samma mönster syns i en artikel med turkisk kontext från 2024, där kvinnor som vårdade kor inte kunde tänka sig att äta deras kött. Det visar att empatiska relationer till djur inte var en följd av urbanisering, utan ofta en del av jordbruks- och vårdkulturer särskilt bland kvinnor (Kıyak, 2024).

Miljödriven vegetarianism är förhållandevis ny i sin nuvarande form, men dess ursprungliga idé kan spåras tillbaka till slutet av 1700-talet. Detta började med den engelske prästen William Paley som ansåg att ett lands ledare borde eftersträva största möjliga befolkning. Han räknade ut att en åker som odlades med spannmål, rotfrukter och mjölk kunde mätta dubbelt så många människor som en åker avsedd för köttproduktion (Shapin 2007).

Den moderna, organiserade vegetarismrörelsen började år 1847 i England när The Vegetarian Society bildades. Här myntades även begreppet ”vegetarian”. Rörelsen spred sig snabbt vidare och ledde till att International Vegetarian Union (IVU) grundades år 1908. År 1944 lämnade Donald Watson sällskapet The Vegetarian Society och etablerade The Vegan Society, som uteslöt alla animalier, även mjölk och ägg (Leitzmann 2014). Denna utveckling drevs framåt av personer som Sylvester Graham, John Harvey Kellogg, George Bernard Shaw, Mahatma Gandhi och Albert Einstein. Vid sekelskiftet 2000 ersattes fördomarna om att vegetarianism leder till undernäring av forskning som visar att en växtbaserad kost minskar risken för många moderna sjukdomar. I dag motiveras vegetarianism av en kombination av etiska, religiösa, miljömässiga och hälsorelaterade skäl.

Källor:

Davidson, Jo Ann (2003) World Religions and the Vegetarian Diet. Journal of the Adventist Theological Society, 14/2: 114–130.

Djurens rätt. Vego i historien. https://www.valjvego.se/vego-i-historien

Gålmark, Lisa (2005) Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur-människa-relationen. Göteborg: Makadam.

Kaarlenkaski, Taija (2019) Living Machines with Gentle Looks: Materiality and Animal Body in Modernizing Finnish Animal Husbandry. Humanimalia 11 (1): 30-63. https://doi.org/10.52537/humanimalia.9477

Kıyak, E. B. (2024). Eating with a cow: Feminist multispecies ethnography in the kitchens of the Black Sea high pastures of Turkey. I K. Aavik, K. Irni & M.‑M. Joki (Red.), Feminist animal and multispecies studies: Critical perspectives on food and eating (s. 70–93). Brill. https://doi.org/10.1163/9789004679375_004

Leitzmann, Claus (2014) Vegetarian nutrition: past, present, future. American Society for Nutrition.

Shapin, Steven (2007) Vegetable love. The history of vegetarianism. The New Yorker.

Spencer, Colin (1995) The Heretic's Feast: A History of Vegetarianism. 

Stuart, Tristram (2006) The Bloodless Revolution. WW Norton Co.

Wright, Laura (2015) The Vegan Studies Project: Food, Animals, and Gender in the Age of Terror. Athens: University of Georgia Press.